Stiftelse bedöms oinskränkt skattskyldig (främjande av miljövård)

Bakgrund

Stiftelsen har till ändamål att stödja åtgärder för att restaurera, skapa och sköta våtmarker samt att främja utbildning och forskning om våtmarkernas roll och värde. Målgruppen för stiftelsen är markägare/förvaltare/brukare av jord- och skogsbruksmark samt myndigheter och intresseorganisationer.

Bidrag som stiftelsen lämnar ges uteslutande till projekt som syftar till att långsiktigt bevara, skapa, restaurera och vårda våtmarker. Stiftelsen besiktigar och genomför kontroller genom sitt expertråd som bedömer projektens kvalité. Det upprättas avtal för samtliga projekt som Stiftelsen engagerar sig i och stiftelsen har vidare insyn i projekten och kontrollerar att våtmarken nyttjas för det ändamål som stiftelsen har.

Stiftelsen har under det aktuella beskattningsåret lämnat bidrag till olika aktörer och Skatteverket ifrågasatte specifikt de bidrag som lämnats till fysiska personer som innehar jord- och/eller skogsmark. Skatteverket menar att bidragen lämnade till en fysisk person som innehar jord- och/eller skogsbruk inte kan anses som ett indirekt främjande enligt 7 kap. 4 § IL. Detta oaktat de kontroller som görs av stiftelsen samt de positiva inverkningar som anläggandet av våtmarker har på miljön. Skatteverket menar därmed att verksamhetskravet inte är uppfyllt eftersom ca 80 % av stiftelsens bidrag gått till fysiska personer/enskilda näringsidkare under aktuellt beskattningsår.

Förvaltningsrättens dom

Förvaltningsrätten delar Skatteverkets bedömning men menar att det inte finns skäl att ifrågasätta att stiftelsen under aktuellt år haft till avsikt att främja ett allmännyttigt ändamål (miljövård) enligt 7 kap. 4 § IL.

Förvaltningsrätten konstaterar vidare att det inte finns något hinder mot att bidrag ges till enskilda näringsidkare och det finns inte heller något krav på att mottagaren av bidragen är inskränkt skattskyldig. Däremot menar förvaltningsrätten att det uppställs krav på den enskilda näringsidkarens verksamhet samt ändamålet med denna verksamhet.

Förvaltningsrätten konstaterar, i motsats till vad stiftelsen argumenterat för, att det inte är möjligt att ge ”öronmärkta” bidrag till enskilda näringsidkare för att kunna restaurera och skapa mark för att uppfylla sitt ändamål. Förvaltningsrätten menar därmed att även om bidragen tydligt gått till projekt som faller inom stiftelsens ändamål så ska hela den övriga verksamheten som bedrivs av den enskilde näringsidkaren beaktas. Detta innebär att de öronmärkta bidragen ska ställas i relation till den enskilda näringsidkarens totala verksamhet.

Förvaltningsrätten konstaterar att eftersom de enskilda näringsidkarnas jord- och skogsbruksverksamhet inte uteslutande eller så gott som uteslutande varit miljövård är inte verksamhetskravet uppfyllt.

Förvaltningsrätten konstaterar visserligen att det inte uppställs krav på någon specifik associationsform eller att mottagaren av bidragen måste vara inskränkt skattskyldig. Detta är i enlighet med Högsta förvaltningsdomstolens dom från 2019 (HFD 2019 ref. 59).

Enligt vår mening är dock utgången olycklig mot bakgrund av stiftelsens ändamål. Stiftelsen, som tydligt har ett miljöändamål som går ut på att skapa och restaurera våtmarker, måste kunna ge bidrag till privata markägare för att kunna uppfylla detta ändamål. Vidare, när det som i detta fall rör sig om öronmärkta bidrag som inte har något samband med enskilda näringsidkarens övriga näringsverksamhet borde en mer nyanserad bedömning göras.

Förhoppningsvis överklagas domen. Förvaltningsrättens dom innebär annars att denna typ av stödåtgärder inte är möjliga – trots att det finns ett klart miljöändamål som bör prioriteras.

Jenny Stenesjö Wöhrman, Skattejurist

Jessica Eklund, Skattejurist