EU-domstolen underkänner de tidigare svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna

Målet gäller det svenska aktiebolaget Lexel AB (Lexel) som nekats avdrag för ränta på ett lån till ett franskt koncernbolag.

Lexel nekades av Skatteverket avdrag för ränteutgifterna till det franska koncernbolaget med motiveringen att det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet uppstått var att uppnå en skatteförmån. Skatteverket ansåg även att detta inte kunde anses strida mot etableringsfriheten inom EU.

Förvaltningsrätten i Stockholm instämde i Skatteverkets bedömning att avdragen skulle vägras och att detta inte kunde anses strida mot EU-rätten. Däremot konstaterade förvaltningsrätten att om båda företagen hade varit svenska så hade inte de regler som förhindrade ränteavdraget varit tillämpliga, vilket medförde en inskränkning i etableringsfriheten. Förvaltningsrätten fann dock att en sådan inskränkning kunde rättfärdigas.

Det svenska bolaget överklagade till kammarrätten, som avslog överklagandet. Liksom förvaltningsrätten ansåg kammarrätten att inskränkningen i etableringsfriheten kunde rättfärdigas.

Kammarrättens dom överklagades av det svenska bolaget till Högsta förvaltningsdomstolen som meddelade prövningstillstånd gällande frågan om tillämpningen av de svenska reglerna strider mot EU-rätten. HFD inhämtade förhandsbesked från EU-domstolen.

Den 21 januari 2021 meddelade EU-domstolen dom i mål C-484/19 att artikel 49 i EUF-fördraget ska tolkas på det sättet att den utgör hinder för den svenska lagstiftningen. De svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna har alltså i målet ansetts strida mot EU-rätten.

Den 22 mars 2021 kom HFD:s dom.

Ränteavdragsbegränsningsreglerna som prövats gällde beskattningsåren 2013 och 2014. Enligt den då gällande huvudregeln fick företag i intressegemenskap inte dra av ränteutgifter avseende skuld till ett företag inom intressegemenskapen. Från denna regel fanns ett undantag, den så kallade tioprocentsregeln. Enligt den regeln fick dock ränteutgifter dras av om inkomsten som motsvarade ränteutgiften skulle ha beskattats med minst 10 procent enligt det landets lagstiftning där det mottagande bolaget befann sig, om det mottagande företaget endast hade den inkomsten. Dock fick ränteutgiften trots detta inte dras av om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet uppstått var att intressegemenskapen skulle få en väsentlig skatteförmån. Gränsen för vad som ansågs som ”huvudsakligt skäl” var relativt lågt satt.

Skuldförhållandet som gett upphov till räntebetalningarna uppstod när Lexel förvärvade aktier i ett belgiskt koncernbolag från ett spanskt koncernbolag. För att finansiera förvärvet tog Lexel upp ett lån från ett franskt koncernbolag. Det franska bolaget omfattades av fransk bolagsskatt och ingick tillsammans med andra franska koncernbolag i en beskattningsenhet i Frankrike. Bolag i en sådan enhet kan kvitta sina underskott mot överskott som uppkommit i andra bolag inom enheten. Under de aktuella åren uppgick den franska bolagsskatten till 34 procent. Eftersom den franska beskattningsenheten redovisade underskott under perioden i fråga togs dock ingen skatt ut på ränteinkomsterna.

HFD gjorde bedömningen att det i målen framgått att Lexel och det franska långivande bolaget var i intressegemenskap samt att beskattningsnivån var sådan att tioprocentsregeln var tillämplig. Utöver det ansåg HFD att bolagen skulle ha omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag om det franska bolaget hade varit ett svenskt bolag. Regeln om att i intressegemenskap uppnå en väsentlig skatteförmån hade då inte varit tillämplig på räntor som betalats från Lexel till det franska bolaget. HFD ansåg därför att det genom EU-domstolens dom är klarlagt att det inte är förenligt med artikel 49 i EUF-fördraget att vägra Lexel avdrag med de aktuella ränteutgifterna. HFD biföll därför Lexels överklagande och beviljar bolaget avdrag för ränteutgifter på lånet från det franska bolaget.

Anton Almquist, skattejurist Mazars

Det bör påpekas att EU-kommissionen redan den 26 november 2014 inledde ett fördragsbrottsärende mot Sverige och gjorde gällande att de svenska begränsningarna av rätten till ränteavdrag för koncerninterna lån var oförenliga med EUF-fördraget. Den svenska regeringen svarade då kommissionen att begränsningarna av rätten till ränteavdrag enligt regeringens uppfattning inte innebar någon direkt eller indirekt inskränkning i etableringsfriheten.

Till följd av domen kan det finnas skäl för drabbade företag, som på samma skäl som i målet nekats avdrag för sina ränteutgifter, att överklaga tidigare beslut från Skatteverket.

Eftersom praxis ändrats genom HFD:s dom är det under vissa förutsättningar möjligt att begära omprövning även i de fall ett bolag tidigare överklagat ett beslut att vägra ränteavdrag och förlorat i förvaltningsrätt och kammarrätt.

Har du frågor om ränteavdragsbegränsningsreglerna eller önskar hjälp med att utreda möjligheter till eventuell omprövning alternativt hjälp med själva omprövningen är du välkommen att kontakta oss.

Per Kristerson, skattejurist Mazars

Länk till domen: https://www.domstol.se/globalassets/filer/domstol/hogstaforvaltningsdomstolen/2021/domar-och-beslut/4849-4850-18.pdf